And Now for Something Completely Different:
Att tälta i regnväder är inte trevligt.
Det är kväll. Man är genomvåt rakt igenom, och det finns gott och väl två tum vatten i båten, och alla ens ägodelar är fuktiga. Man finner ett ställe vid flodstranden som inte är lika genomblött som andra ställen man sett, och man lägger till och släpar fram tältet, och två i sällskapet sätter igång arbetet med att få upp det.
Det är genomsurt och tungt, och det flaxar omkring och välter över en, och det smetar fast sig kring ens huvud och driver en till vansinne. Regnet vräker stadigt ner hela tiden. Det är svårt nog att få upp ett tält i torrväder: I regn, blir det hela till en uppgift av herkuliska proportioner. Istället för att hjälpa en, verkar det för en att den andre karlen helt enkelt bara tramsar omkring. Precis som man fått sin sida helt i ordning, rycker han till i sin ände och förstör alltihop.
”Hallå där, vad håller du på med?” ropar man.
”Vad håller du på med”, svarar han; ”släpp efter, va!”
”Ryck inte, du gör helt fel, fårskalle!” ropar man.
”Nej, det gör jag inte”, skriker han tillbaka; ”släpp efter på din sida!”
”Jag säger ju att du gör helt fel!” vrålar man, önskande att man kunde få tag på honom; och man rycker till i sina rep och rycker därvid upp alla hans tältpinnar.
”Å, den sabla idioten!” hör man honom muttra för sig själv; och så kommer ett våldsamt ryck och iväg åker ens egen sida. Man lägger ner klubban och börjar gå runt för att tala om för honom vad man tycker om hela saken, samtidigt som han börjar gå runt åt samma håll, för att komma runt och förklara sin syn på saken. Och man följer efter varandra runt, runt, svärjandes, tills tältet trillar ihop i en hög, och får bägge att betrakta varandra över ruinerna och att utbrista upprört, i ett och samma andetag:
”Där ser du! Vad var det jag sade?”
Under tiden vill den tredje mannen, som har öst båten och därvid spillt vatten i sina kavajärmar, och som har svurit för sig själv konstant under de senaste tio minuterarna, veta vad i glödheta helvete det är ni båda håller på med och varför det förbaskade tälteländet inte är uppe än.
Slutligen, på ett eller annat vis, kommer det upp och ni lyfter in grejorna. Det är en hopplös uppgift att försöka få igång en brasa, så ni tänder stormköket och samlas kring det.
Regnvatten kommer att utgöra huvudparten av er diet till kvällsmaten. Brödet består till två tredjedelar av regnvatten, biffstekspajen är synnerligen bemängd av det, och sylten, smöret, saltet och kaffet har alla förenat sig med det för att bilda en enda soppa.
Efter kvällsvarden, finner ni att tobaken är blöt och att ni därför inte kan röka. Lyckligtvis har ni en flaska av den dryck som gläder och berusar, om intagen i rätt mängd och den ger er i tillräckligt hög grad livslusten tillbaka, för att ni skall kunna gå och lägga er.
Sedan drömmer ni att en elefant plötsligt har satt sig på ert bröst, och att en vulkan har exploderat och kastat er ner till havets botten — elefanten ligger fortfarande i fridfull sömn på ert bröst. Ni vaknar upp och inser, att någonting fruktansvärt verkligen har hänt. Ert första intryck är att jordens undergång redan ägt rum; och så tänker ni, att så kan det ju inte ligga till och att det måste vara tjuvar, mördare eller en eldsvåda som är i farten och denna tanke ger ni uttryck för på det sedvanliga sättet. Ingen hjälp kommer till undsättning dock och det enda ni vet är att tusentals personer sparkar på er och att ni håller på att bli strypt.
Någon annan verkar också ha problem. Ni kan höra hans svaga skrik som kommer underifrån er säng. Besluten att, i varje fall, sälja ert liv så dyrt som möjligt, kämpar ni tappert, slåendes till höger och vänster med armar och ben och hela tiden skrikande och till sist är det något som ger med sig och ni finner att ert huvud befinner sig i friska luften. Två fot ifrån er ser ni svagt en halvklädd grobian, som bara väntar på att få slå ihjäl er och ni förbereder er på en kamp på liv och död med honom, då det börjar gå upp för er att det är Jim.
”Å, det är du!” säger han, då han känner igen er i samma nu.
”Ja”, svarar ni och gnuggar er i ögonen; ”vad är det som har hänt?”
”Det jäkla tältet blåste ihop, tror jag”, säger han.
”Var är Bill?”
Så häver ni båda upp era röster och ropar ”Bill!” och marken under er häver sig och gungar, och den dämpade rösten som ni hört tidigare svarar inifrån ruinerna:
”Stig av mitt huvud!”
Och Bill kryper fram, ett lerigt, nertrampat vrak, och på onödigt aggressivt humör — i den uppenbara tron att ni ställt till alltsammans med vilje.
På morgonen är ni alla tre mållösa, på grund av att ni förkylt er allvarligt under natten; ni är även mycket grälsjuka, och ni svär åt varandra med hesa viskningar under hela frukosten.
…
